Ibland händer det saker som skakar om en i grunden. Du vet, sådana där ögonblick som delar livet i ett före och ett efter. Och även om tiden går, och vardagen rullar på, så är det som om kroppen och sinnet aldrig riktigt får veta att det är över.

Jag vill prata om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom. Inte som en torr diagnos ur en lärobok, utan som något verkligt. Något som faktiskt kan hända vem som helst. Kanske dig. Kanske någon du jobbar med. Kanske någon du älskar.

Jag minns själv en trafikolycka som jag var med om för många år sedan. Bilen jag färdades i kolliderade med en tankbil lastad med flygbränsle. Tankbilens släp välte vid kollisionen och vi satt fast mot en bergvägg med vägbanan badande i flygbränsle… Under flera månader efter trafikolyckan hade jag jättesvårt att möta en tankbil i trafiken. Hjärtat rusade, händerna skakade, och ibland kunde en enkel tut från en bil kasta mig rätt tillbaka till olycksögonblicket. Det var inte bara ett minne – det var som att det hände igen, där och då.

Det är så PTSD fungerar.

Det är inte svaghet. Det är hjärnans sätt att försöka skydda oss. Den har lärt sig att världen inte alltid är trygg, och den är beredd på nästa fara – hela tiden. Problemet är bara att den beredskapen aldrig riktigt stängs av.

Du kanske undviker vissa platser eller människor. Du kanske drömmer mardrömmar som får dig att vakna med hjärtat i halsgropen. Kanske har du blivit avtrubbad. Som om något inom dig lagt sig i dvala. Du känner inte längre som du brukade. Glädjen. Närheten. Tilliten.

Det kan kännas ensamt. För du kanske inte ser någon sjukdom i spegeln. Och de omkring dig kanske inte heller gör det. Men det betyder inte att den inte finns där.

Men här är det viktiga: det finns hjälp.

Det finns behandlingar som fungerar – som faktiskt gör skillnad. Terapi där man i trygghet får bearbeta det som varit. Lära kroppen och hjärnan att nu är nu. Inte då.

Och kanske ännu viktigare – det finns människor som förstår. Som lyssnar utan att döma. Som vågar stanna kvar när du berättar.

Så om du känner igen dig i något av det här – eller om du ser någon annan kämpa: våga prata. Våga fråga. Våga söka stöd.

För det förflutna behöver inte styra framtiden. Det kan få en plats i berättelsen, ja – men det behöver inte vara hela historien…