Det är spännande att följa bokprojektet som vår Team-medlem Rolf håller på med. I boken finns ett kapitel som heter "Ett dykjobb man aldrig glömmer…" och i dess epilog kan man läsa:
"Det har gått över tre decennier sedan den där sommardagen då jag plockade upp den drunknade pojken från 20 meters djup. Men vissa minnen bleknar aldrig, oavsett hur mycket tid som passerar. Ibland kommer de tillbaka utan förvarning – ett plötsligt ljud, doften av tång, ljuset som faller in genom ett fönster på ett visst sätt. Och så är jag där igen. I vattnet. Med honom.
Under många år trodde jag att jag hade bearbetat det. Jag bar det som en del av jobbet – som något man bara gör. Men kroppen minns, även när hjärnan försöker glömma.
Det är ett sådant dykjobb man aldrig glömmer. Inte för dramatiken, utan för stillheten. För pojken med det ljusa håret. För sorgen i föräldrarnas ögon. För att mitt i allt det vackra, kan livet slå till med full kraft och lämna spår som aldrig bleknar.
Att möta döden så nära, särskilt när det gäller ett barn, lämnar avtryck. Inte för att vi är svaga, utan för att vi är levande. Och ibland behöver vi låta oss själva känna – även långt efteråt.
Det här kapitlet är en del av det. Ett sätt att hedra honom, och samtidigt ta hand om mig själv och mina minnen"
